Kommentarer till Stress-Sverige

Av: Zarah

Zarah — Sat, 28 Jan 2012 08:49:33 +0000

Suss: Jag har alltid älskat jobbet, men längtar också till pensionen. Inte lika mycket nu som när jag arbetade heltid. I Norge är det ett betydligt lugnare tempo på arbetsplatserna. Kanske något för dig?

Inga: Orkar inte ungdomarna arbeta inom vården, ja, då har vi ännu ett stort problem. Välja bort det som är trist, ja, det kan de göra om de har några val, men alla kan inte välja bort allt. Det finns helt enkelt inte valmöjligheter och då måste de göra sådant de helst inte skulle vilja. Trots allt så är det bättre att ha ett arbete än att inte ha något för de allra flesta.

Av: Inga M

Inga M — Fri, 27 Jan 2012 22:57:08 +0000

Det finns fler anledningar till oro: De unga generationerna idag har i stor utsträckning växt upp stillasittande. De har helt enkelt inte kroppar som är byggda för att arbeta inom exempelvis vård och omsorg med tunga lyft. De är också vana vid att kunna välja bort det som är tråkigt och trist. Frågan är om de accepterar att ha arbeten som är självdödande rutin (vilket vården inte är, men väl andra arbeten).

Av: Suss

Suss — Fri, 27 Jan 2012 22:35:38 +0000

Allt du skriver är så sant, så sant. På mitt jobb arbetar alla mer än de ska och ändå hinner vi inte. Alla är jättetrötta och jag bara längtar till pensionen. Det är helt sjukt, ledningen vet om det, men de har också press på sig från skolverket. Det känns som det vi är där för - eleverna - kommer i sista hand. TRIST!

Av: Zarah

Zarah — Fri, 27 Jan 2012 22:33:51 +0000

LissenTo: Precis, inte bara fysiska åkommor utan även en massa psykiska av att folk inte känner att de duger eller behövs. Ingen bra samhällsutveckling.

Av: LissenTo

LissenTo — Fri, 27 Jan 2012 21:18:48 +0000

Ekvationen går inte ihop, vad kommer det att kosta samhället om fler och fler inte orkar?

Ha en fin helg. // Lissen

Av: Zarah

Zarah — Fri, 27 Jan 2012 18:54:01 +0000

anna-lena: Ja, det är oroande.

Av: anna-lena

anna-lena — Fri, 27 Jan 2012 17:16:45 +0000

Och ibland händer det att man känner att man är nära gränsen. diskuterade idag med en ung kollega om det är en åldersgrej eller om hon känner detsamma. Hon jobbar 75 % har två små barn, och sa att hon aldrig skulle fixa att få ihop sitt liv med heltidstjänst . För bara tio är sedan var heltid och småbarnsförälder helt OK…. för 20-25 år sedan i lärarjobbet absolut inga problem. Vad är det som man gör med oss? Och vem gör med oss?