Verandan

Vi vet att vinstdrivande företag skor sig med skattemedel genom att bedriva skolor, äldreomsorg bl.a med låg bemanning. Rapport avslöjar nu att en socialdemokratisk politiker driver ett vinstdrivande företag som tar hand om ensamkommande flyktingbarn. Vinsten är stor, men omhändertagandet av barnen, att hjälpa dem att kunna leva i vårt svenska samhälle har varit bedrövligt dåligt. Så gott som obefintlig.

SÃ¥ gick jag hem och försökte registrera mig med olika stavningar pÃ¥ mitt namn, för norrmännen har svÃ¥rt att stava mitt namn som jag gör. Minns inte hur de stavat pÃ¥ mitt skattekort, men det borde vara som i mitt pass, dÃ¥ jag var tvungen att ha det med för att fÃ¥ ett skattekort registrerat. Namn och norskt personnummer krävs för att registrera telefonen. Det funkar inte! Nu är mitt IP-nr här spärrat sÃ¥ jag kan inte registrera den alls. Har mailat företaget att de ska ringa mig pÃ¥ min svenska telefon sÃ¥ jag fÃ¥r ordning pÃ¥ det här. Men det verkar dröja. Jag har inte tid att vänta hur länge som helst…

Ibland är norrmännen mer krångliga än vad som är önskvärt.
1) Jag köpte min mobil i en butik för mobiler och liknande. Ville givetvis även köpa kontaktkort där. Det säljer inte de.
2) Jag fick vandra vidare till en Narvesen butik för att köpa kontaktkort.
3) Sedan ska telefonen registreras på mig - och det fungerar inte trots att jag uppger mitt riktiga namn och mitt norska personnummer som jag uppmanas att göra. Uppgifterna stämmer inte får jag till svar!

KrÃ¥nglighet skapar arbetstillfällen kom jag och en lägenhetskompis fram till… Men herregud, är det inte arbetskraft de saknar sÃ¥ mycket gästarbetare som finns i detta land?

Ska det vara sÃ¥ förbenat omständligt att ha en telefon med norskt telefonnr utan abonnemang!? Puhhh…

Idag läser jag en artikel om en 10-årig flicka som blivit attackerad av en man med kniv. För några år sedan var det en liten pojke i ungefär samma ålder som knivdödades på ett liknande sätt i jönköpingstrakten. Fruktansvärt. När barn är drabbade känns det extra tungt.

Det är det oprovocerade våldet som är mest otäckt, tycker jag.

Man läser det, gÃ¥r vidare som om det inte angÃ¥r oss. Men nästa gÃ¥ng kan det komma närmare just dig eller mig, och dÃ¥ gÃ¥r man inte vidare lika lätt. GÃ¥r oprovocerat vÃ¥ld att stoppa över huvud taget och hur i sÃ¥ fall? Jag har skrivit om detta tidigare.. jag vet… blir kanske litet tjatig, men berörs av det som händer.

Tåg till Göteborg, buss till Oslo, taxi till en adress i Oslo där en bil stod som jag skulle ta med mig till Drammen.

Att starta sin resa i okänd bil i rusningstrafik i storstad, ja, storstad och storstad kan ju diskuteras, är kanske inte det man helst vill. Efter en stund så blev det alldeles för hett i ändalykten, hittade till sist knappen. På instrumentbrädan blinkade en lampa, men den var grön så jag antog att det var OK. Bensinmätaren förstod jag mig inte på, men antog att det fanns några liter bensin i tanken. Och det gjorde det, så det räckte till Drammen. Då kom varningslampa om att det började bli dags att tanka!

Jag letade mig fram till den bensinstation där jag skulle hämta lägenhetsnyckeln. När jag kom dit så lyckades jag inte finna knappen för att öppna tanklocket. Instruktionsboken visade i ord var den skulle finnas, jag fann den i alla fall inte. Jag fick be personalen på macken om hjälp och en yngre kille hittade förstås knappen utan instruktionsbok! Så körde jag undan bilen, ställde den på en stor tom yta, jag såg en skylt om parkering förbjuden, men tyckte att det kan väl inte göra något endast någon minut medan jag hämtar nyckeln.

Gick in i macken, tjejen sÃ¥g litet förvÃ¥nad ut och sa att lÃ¥dan med nycklarna var tom, de hade ingen just nu. OjdÃ¥, ska det bli samma visa som i Bergen funderade jag, ringde mitt bemanningskontor. De lovade att Ã¥terkomma sÃ¥ snart som möjligt. Jag gick ut och satte mig i bilen och väntade. Vänta fick jag… Bestämde mig att gÃ¥ in och köpa kaffe och vÃ¥ffla som de hade erbjudande om, satte mig sÃ¥ jag hade uppsikt över bilen. Hux flux sÃ¥ kom en bil i full fart, parkerade bredvid “min bil”, kollade in i den, tog telefonen och skulle ringa ett samtal. Jag hann se att det stod Securitas pÃ¥ överarmen pÃ¥ honom.

Jag skyndade mig ut och frÃ¥gade honom om han hade nÃ¥got emot att jag stod där. Han la ned telefonen i fickan och pekade pÃ¥ skylten. Jo, jag vet, sa jag… är vi vänner om jag flyttar bilen. Jo, det tyckte han var OK.

In och fika klart. Så ringde bemanningskonsulenten och sa att nyckeln finns i lägenheten. Han som hade bott där senast hade bara lagt den där och gått. Som väl var så fanns det en kvinna hemma så jag kunde komma in. För övrigt så har jag varit ensam i lägenheten all ledig tid hittills. Så visst hade jag tur. Irriterad blev jag förstås, här hade jag sökt mig fram till macken, suttit och väntat länge och väl till ingen nytta. Parkering är inte lätt att finna om man inte vill betala dyra p-avgifter. Fann dock en som jag endast behövde betala en timme för. Jag skulle ha bilen tidigt fredag morgon igen.

Nästa etapp var att finna adressen där lägenheten finns. Det är inte sÃ¥ enkelt, inte ens i en hyfsat stor stad i Norge. I Norge sparar man pÃ¥ gatuskyltar, det finns inte nÃ¥gra i varje gatuhörn som vi är vana i Sverige. Här och där finns dom, men det är ju inte alltid man passerar gatan pÃ¥ “rätt” ställe. Till sist visste jag dock att jag var pÃ¥ rätt gata, men inga husnummer! Efter ett par telefonsamtal sÃ¥ kom jag rätt. Nu var det dags att släpa mig upp med stor resväska, upp till fjärde vÃ¥ningen! Jag var skittrött när jag kom upp! Jag hade varit pÃ¥ resande fot sisÃ¥där nio-tio timmar och inte ätit och druckit speciellt mycket.

När jag såg mitt numera berömda rum så höll jag på att få spader. Skulle jag skratta eller gråta? Ja, det blev varken det ena eller det andra. Det blev ett telefonsamtal igen till min arbetsgivare. Förklarade situationen och var tydlig med att det här är inte acceptabelt, frågade om hon sett lägenheten. Nej, det hade hon inte, mer än på bild. När hon fick klart för sig hur litet rummet är så sa hon att ok, då kan vi inte använda det mer, du får flytta in i annan lägenhet i mitten, slutet på nästa vecka. Jag hoppas verkligen att de står för det, att ingen ska behöva bo där inne mer i fortsättningen. OK, om det handlar om några få nätter så är det ok, men inte för längre vistelse.

Vad är det landets politiker hÃ¥ller pÃ¥ med? Som vuxen röstberättigad person sÃ¥ häpnar jag… Vad tror ni att ni vinner pÃ¥ detta? Det är inte första gÃ¥ngen det händer. Första gÃ¥ngen jag förstod vilket smutsigt spel som pÃ¥gÃ¥r inom partiet var när Mona Sahlin sÃ¥gs som självklar partiledarkandidat efter Ingvar Carlsson men hon motades bort pÃ¥ ett mycket otrevligt sätt - av dolda krafter inom egna partiet. Mona kom tillbaka och fick även förtroende att bli partiledare även om hon fortfarande hade mycket motstÃ¥nd inom sina egna partikamrater. Hon fick dock lämna, som ni vet. Hon fick skulden för att partiet fick sÃ¥ dÃ¥ligt resultat i valet. Nu är det Juholts fel att partiet rasar till snart obefintlighet. Jag tror mer pÃ¥ att stor del av orsaken är det omogna sätt som partiets kända namn tar tag i problemet. Istället för att fokusera pÃ¥ politiken sÃ¥ diskuteras skulden för raset, en syndabock mÃ¥ste utses! Hur tror ni att vi väljare kan ha förtroende för er som politiker när ni inte kan sköta en kris litet mer proffsigt!? Alliansens ledare myser säkert litet bakom ryggen… med all rätt…

Jag sympatiserar inte ett dugg med Juholt-skandalen, tvärtom, men det har han tagit ansvar för och friats. Han fick fortsatt förtroende att fortsätta som partiledare och då kan man inte inom de egna leden fortsätta kasta skit. Ni stödjer ju på det sättet alliansen och det är förstås inte er mening - förmodligen vädrar ni morgonluft och hoppas få en bättre position i politiska arbetet med en annan ledare. Det ni håller på med när ni kritiserar era ledare offentligt är att köra partiet i botten. Det är ni tillsammans som gör det, Ylva Johansson med många fler är delaktiga i det arbetet - mycket delaktiga till och med.

Det är det enda rätta, det går inte att hålla liv i ett företag med konstgjorda medel, om det inte ser ut som någon vändning finns i sikte. Alltså att företaget snart kan uppvisa vinst.

Ett par “burkar” fann vi, men det finns sÃ¥ mycket annat att uppleva. NÃ¥got som var nytt för mig vad gäller min bloggvän är att Britt-Marie är mycket kunnig i sin hembygd och varit engagerad i olika projekt. När jag kom hem till henne sÃ¥ blev det först fika, nybakade muffins dagen till ära! Sedan bar det iväg med bil en sträcka innan vi tog oss en promenad, och det blev en promenad som heter duga. Uppför och uppför och sedan nedför och nedför. Vackert, mycket vackert var det, solen värmde gott plus att det var svettigt att ta sig uppför sÃ¥ mycket. Halvvägs sÃ¥ unnade vi oss varsin glass, den hade vi gjort oss förtjänta av, tycker jag.

IgÃ¥r sÃ¥ Ã¥kte vi iväg efter frukost, Britt-Marie känner sina trakter och tog oss fram till BlÃ¥-gröna-vägen som gÃ¥r mellan Dingle och Halden. Det blÃ¥ stÃ¥r för vattnet, vägen slingrar sig fram utmed Bullaresjöarna, om jag uppfattade det rätt sÃ¥ är de tre st. Rätta mig gärna om jag far med osanning! Vi stannade vid en hantverksbutik i Bullaren, Bullareloftet. Där fanns det mycket att titta pÃ¥ och även att köpa för den köpsugne! Innan detta stopp hade vi gjort stopp vid ett stenhuggeri, jag misstänker att det heter Bullarens Stenhuggeri AB, jag la det inte pÃ¥ minnet, men det är det jag finner via Google. PÃ¥ gÃ¥rdsplanen fann jag den här vackra klenoden…

Färden slutade först en bit in i Norge där vi stannade vid Älgafallet som är en gränsälv och därmed kunde jag stå med ett ben i Sverige och ett ben i Norge. Det illustrerar mitt liv just nu, som Britt-Marie så fyndigt sa! Vi knallade alltså ända upp till bron där både bröllop och barndop har anordnats.

Tack för härliga dagar i Halland och Bohuslän. Fina minnen att plocka fram när höststormarna börjar vina runt öronen!

Bilden här ovan tog jag en dag när jag tillsammans med vänner var på Getterön. Upptäckte att det finns ett mycket vackert vandrarhem där, i alla fall på utsidan, det ser ni här under.